De senaste veckorna har jag varit som i ett rosa fluff.
Allt har bara handlat om hur Mannen med M och jag ska kunna träffas. Och vi har träffats så mycket som möjligt. Varje helg. Gärna lite förlängd. Jag ler. Han ler. Det är härligt att må så här bra.
Har träffat närmsta familjen. Några flera gånger. Åker land och rike runt. Är än så länge nöjd med den tillvaron. Bara man får umgås så är det ingen belastning.
Träffade även Han med H häromdagen. För en lunch. Mitt krav var att träffas ute bland folk och inget prat om vad vi tidigare hade för relation. Ska vi träffas, över huvud taget, så är det en kompisrelation som måste växa fram.
I början kändes det lite krystat men det ska säkert gå att få en vettig realtion ur det här. Det är vad jag känner. Han hade gärna träffats i en mörkare gränd utan allt folk.
