Gudmor funderar över Mannen och situationen

Han, som jag har en hemlig relation med, är mycket märklig. Märklig och faschinerande. Vi kan sitta på varsin sida av jorden och hetsa varandra till klimax. Den effekten har vi på varandra. Ingen annan har haft den egenskapen tidigare. Han är också den som vet mest om mig och mina begär. Någonsin.

Vi vet vid det här laget precis hur vi ska göra för att få ut det mesta av så lite kommunikation som möjligt. Via sms, via mail, över telefon.
Vi testar gränser, våra egna och den andres. Vi berättar hemligheter som inga andra vet. Hemligheter som ingen annan ska veta.

En av sakerna som kittlar är att allt är så superhemligt, det är också det som gör att det blir jobbigt emellanåt. Det finns en liten del i mig som varje dag vrålar: "Det vi gör är fel! Fel mot mig. Fel mot Flickvännen."

Ibland vill jag ha hela paketet. Ett förhållande på riktigt. Vardagen. Jag vill vara den Han pratar med i första hand. Jag vill vara den Han somnar bredvid. Den Han planerar framtiden med.

Det finns stunder då jag bara vill sätta mig ner och gråta, säga att jag inte är skapt för den här typen av relation.

Det finns stunder då jag vill att han ska säga: "Jag har lämnat henne. Jag satsar på oss." Det kommer inte hända. Då skulle det redan hänt.

Vill jag fortsätta i den här hemliga världen?

Gudmor andas ut

Jaha. När man tror som mest att världen ska gå under så har Han tydligen lyckats vända ALLT till vår fördel. Det är en Man med matjord i fickorna.
Även om Han kallade gårdagen för den värsta da'n i hans liv så har Han på ett vinnande sätt övertygat Flickvännen om att det inte är några konstigheter i Hans och min konversation.
Det mesta var raderat. *puh*

Det här kommer att leda till att vårt hemlighetsmakeri blir än värre. Nu finns många säkerhetsregler. Allt för att det ska kunna fortgå.

Gudmor andas ut för stunden och försöker ha is i magen.

Gudmor: Game over

Hur väl förankrad Gudmor ändå är i verkligheten så har Gudmor lekt struts. För länge. Nu funkar inte det längre. Det går inte att stoppa huvudet i sanden och tro att verkligheten inte finns.
Flickvännen har avslöjat oss. Eller Honom, hur man nu väljer att se på det hela.

Jag har haft sms- och mailkontakt med Honom, så har det ju varit under flera månader. Har haft mina funderingar på hur Han lyckas bolla konversationer med mig när han bor med Henne. Har egentligen inte varit mitt problem, men tanken har ändå funnits hos mig.
Vet att det varit mycket under dagtid och på tider då jag kunnat anta att Hon inte varit hemma eller vaken.
Har varit införstådd med den regeln. En tyst accept.

Nyligen var det en sms-konversation som började som vanligt, men efter ett tag blev märklig. Där någonstans tänkte jag att Han verkade konstig och osammanhängade. Fick meddelanden som inte stämde överens med tidigare överenskommelser. Nog för att Han ville försöka övertala mig till en hel del, det var en del av rollspelet, men det här var bara konstigt.
Morgonen efter fick jag ytterligere några sms. Konstiga och innehållet stämde inte med våra tidigare konversationer. Stämde inte med våra regler.

Sen kom bomben. Ett enda ord: Shit.

Efter det kom samtalen. Flera stycken i desperat följd. Viskande röstmeddelanden om att Hon kommit på oss och att jag ska vara försiktig med vad jag skriver. Om jag skriver.
Rösten lät så skyldig. Liten. Trött. Samtidigt som att Han lät som att han var beredd att fajtas.
Är säker på att det är jag som offras. Annars hade Hon offrats för länge sedan...

Det som var tänkt som en spännande historia vid sidan om, och var det, det är alldeles säkert över nu.
Det konstiga är att tanken som for genom min hjärna var: Jag slapp undan.

Har sagt det förr och jag står fast vid det: Otrohet är fult. Vilken roll man än har i historien.
När det här kommer ut på stan så kommer ingen att lyssna på vad jag har att säga. Förtroendet förbrukat.