Han, som jag har en hemlig relation med, är mycket märklig. Märklig och faschinerande. Vi kan sitta på varsin sida av jorden och hetsa varandra till klimax. Den effekten har vi på varandra. Ingen annan har haft den egenskapen tidigare. Han är också den som vet mest om mig och mina begär. Någonsin.
Vi vet vid det här laget precis hur vi ska göra för att få ut det mesta av så lite kommunikation som möjligt. Via sms, via mail, över telefon.
Vi testar gränser, våra egna och den andres. Vi berättar hemligheter som inga andra vet. Hemligheter som ingen annan ska veta.
En av sakerna som kittlar är att allt är så superhemligt, det är också det som gör att det blir jobbigt emellanåt. Det finns en liten del i mig som varje dag vrålar: "Det vi gör är fel! Fel mot mig. Fel mot Flickvännen."
Ibland vill jag ha hela paketet. Ett förhållande på riktigt. Vardagen. Jag vill vara den Han pratar med i första hand. Jag vill vara den Han somnar bredvid. Den Han planerar framtiden med.
Det finns stunder då jag bara vill sätta mig ner och gråta, säga att jag inte är skapt för den här typen av relation.
Det finns stunder då jag vill att han ska säga: "Jag har lämnat henne. Jag satsar på oss." Det kommer inte hända. Då skulle det redan hänt.
Vill jag fortsätta i den här hemliga världen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar