Hur väl förankrad Gudmor ändå är i verkligheten så har Gudmor lekt struts. För länge. Nu funkar inte det längre. Det går inte att stoppa huvudet i sanden och tro att verkligheten inte finns.
Flickvännen har avslöjat oss. Eller Honom, hur man nu väljer att se på det hela.
Jag har haft sms- och mailkontakt med Honom, så har det ju varit under flera månader. Har haft mina funderingar på hur Han lyckas bolla konversationer med mig när han bor med Henne. Har egentligen inte varit mitt problem, men tanken har ändå funnits hos mig.
Vet att det varit mycket under dagtid och på tider då jag kunnat anta att Hon inte varit hemma eller vaken.
Har varit införstådd med den regeln. En tyst accept.
Nyligen var det en sms-konversation som började som vanligt, men efter ett tag blev märklig. Där någonstans tänkte jag att Han verkade konstig och osammanhängade. Fick meddelanden som inte stämde överens med tidigare överenskommelser. Nog för att Han ville försöka övertala mig till en hel del, det var en del av rollspelet, men det här var bara konstigt.
Morgonen efter fick jag ytterligere några sms. Konstiga och innehållet stämde inte med våra tidigare konversationer. Stämde inte med våra regler.
Sen kom bomben. Ett enda ord: Shit.
Efter det kom samtalen. Flera stycken i desperat följd. Viskande röstmeddelanden om att Hon kommit på oss och att jag ska vara försiktig med vad jag skriver. Om jag skriver.
Rösten lät så skyldig. Liten. Trött. Samtidigt som att Han lät som att han var beredd att fajtas.
Är säker på att det är jag som offras. Annars hade Hon offrats för länge sedan...
Det som var tänkt som en spännande historia vid sidan om, och var det, det är alldeles säkert över nu.
Det konstiga är att tanken som for genom min hjärna var: Jag slapp undan.
Har sagt det förr och jag står fast vid det: Otrohet är fult. Vilken roll man än har i historien.
När det här kommer ut på stan så kommer ingen att lyssna på vad jag har att säga. Förtroendet förbrukat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar