Och här på den mörka sidan så är livet än så länge väldigt väldigt härligt.
Jag har fått styra och sätta gränser. Men med stor sannolikhet kommer jag snart att gå över alla mina traditionella gränser. Jag kan knappt vänta tills det händer.
Ni vet hur lusten och längtan växer till något som värker. Det känns ohållbart. Men helt klart värt det.
Än så länge kan ingen anklaga mig för något. Inget har egentligen hänt.
Det Hon skulle kunna säga är att jag uppmuntrat Honom. Och det ska gudarna veta att jag gjort! Jag gör mitt bästa. Det är aldrig långt mellan tillfällena då Han med H hör av sig. Morgon. Middag. Kväll. Och på nätterna. Jag sover inte alls längre.
Men jag vågar inte fråga var Hon finns när Han hela tiden har mig i tankarna och kommunicerar med mig.
Det är en tyst överenskommelse. Jag vet om att Hon finns. Han vet att jag vet. Men jag frågar inget. Än.
Han får mig att utmana mig själv. Han får mig att sätta ord på det jag aldrig tidigare uttryckt. Jag gillar det. Det får mig att må bra.
Jag vet vad han utsätter Henne för, men nu bryr jag mig inte. Orkar inte. Var och en får ta sina egna fighter. Hon är inte min fight.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar